sannahbaby

Jag är nojjig av mig, speciellt på hösten/vintern. Jag är rädd för mörkret och vad som kan döljas där. Sånt jag inte ser. Jag är helt enkelt mörkrädd oavsett om jag är ute eller inne. Jag hatar det. Även om jag inte är ensam. Så igår...Det brukar vara hyfsat lugnt i trappen och igår hör jag något uppe vid oss. Kollar i kikhålet men såg bara ett par gubbar gå in i grannlgh. Jepp fine, jag går och duschar. Borstar tänderna och allt. Erik och Linnéa har gått och lagt sig. Kommer in i sovrummet. Funderar lite på hur jag ska göra i helgen. Erik och jag pratar, viskar. Och så helt plötsligt så låter det som om någon rycker i handtaget och bankar på dörren , och jag FLYGER upp ur sängen för att titta. Tittar i kikhålet igen, ingen där. Näe men hittar katterna, alltså någon har sprungit i trappen och katterna har blivit rädda och stökat omkring. Jag säger bara PUH. Hjärtat slog. Och det gör det ännu när jag sitter här ensam och skriver om det.


Jag är rädd, i tvättstugan så duschar folk nu för renovering av badrummen. Så jag och mamma kommer ner och det rycker i ena handtaget jag bah MAMMA?!?!?!?!?! Panikslagen. Då kom det ut två små söta barn som duschat. Harrejävlar. Varva ner Sanna. Lugn.



Någon som vill hjälpa mig ur denna mörkrädda fobin jag har?


Förresten så lärde jag mig förra veckan att man kan ha fobofobi. Gissa? Det är när man har en fobi över att man ska ha en fobi. Helt crazyyy.

Nattdags!



Älskar Er
Erik & Linnéa
<3



OVer n out. Mami